mitzerl

Tankar flyger och far och man vet inte vad man skall göra av dem!!  Det är förvirrat och gör nästan ont, för att det bara är för mycket och man inte får någon ordning på dem. Ett enda stort förvirrat sammelsurium bara, och när man skall försöka uttrycka dem vet man knappt var man skall börja för att man inte har någon koll på dem. Som ett alltför trassligt garnnystan ungefär. Man hittar varken början eller slut.  

Många av tankarna är dessutom svåra att klä i ord, för att man inte riktigt har något grepp om dem. De ter sig oklara, förvirrade, abstrakta och ibland så känsliga att man inte ens kan prata om dem, eller att man själv inte ens vågar tänka dem för att de känns så jobbiga. Och ibland gränsar nog tankarna dessutom till det undermedvetna. Som att man tänker utan att veta vad man tänker ungefär!

Är det helt enkelt så här det är att vara människa, att det är så här alla människor har det, utan att de pratar om det bara? Eller är det något under Asperger syndrom eller ADHD? Och isåfall vad??

Hur gör man för att acceptera??? Jag har nog mer svårigheter med detta än jag trott förut. Det kom fram mer och mer under ett besök jag precis haft av en god vän från en annan ort. Det blev många och djupa diskussioner, som vi alltid har när vi träffas. Samtal om livet, NPF, relationer med människor och dylikt. Den här gången fick jag mycket att tänka på; saker som fick mig att se ett visst mönster hos mig själv.

Jag kom alltså bl a till den smärtsamma insikten att jag ibland har svårt att acceptera andra människors ståndpunkter. Att jag bildar uppfattningar om folk utifrån vissa saker hos dem som jag har svårt att acceptera. Att jag kan ogilla en människa enbart för småsaker, och att jag ser mina värderingar som en sanning som jag alltså dömer folk genom. Och att det hela bottnar i att jag har svårt att respektera och acceptera folk ibland, och att se, förstå och ta till mig att andra kan tänka och känna på andra sätt än jag.

Detta i sig är ju väl det där aspergerdraget att ha svårt att sätta sig in i andra människor?!  Tanken känns väldigt jobbig. Det är ju ett aspergerdrag som jag trodde att jag inte hade. Ett väldigt allvarligt och handikappande sådant dessutom. Det känns som om aspergerdragen bara haglar över en. De man verkligen inte vill ha eller ens vill kännas vid. Det känns som jag handikappiseras mer och mer. Jag som bara vill vara normal... (en gråtande och/eller resignerande smiley skulle jag vilja ha här, verkar inte finnas någon smileyfunktion på den här bloggportalen)

Ytterligare något som blev ett bevis för detta allvarliga AS-drag hos mig var att jag vad gäller mitt rivande kring finger- och tånaglar inte kan ta till mig när någon uppfattar det som irriterande, bara för att jag själv inte kan förstå att det kan uppfattas som det. Jag har ju alltid fått höra tjat om det från mamma, och nu under diskussionen med min gode vän så sade han att även han kunde uppfatta det som irriterande - för att det var jobbigt att se hur jag förstörde mina naglar, som han förklarade det -, även om han inte hade några problem av det. Detta kändes väldigt smärtsamt och jobbigt. Det är alltså fler som tycker så! Jag har aldrig kunnat förstå hur detta kunde vara störande och därför har jag aldrig brytt mig om det förut. Han sade att även om man inte själv förstår hur andra kan känna som de gör så måste man ändå ta till sig ATT de gör det, när de säger det. Att man liksom bara får acceptera vad folk säger.

Just detta, att "acceptera vad folk säger", högg liksom till i mig på något sätt. Det kändes som ett mönster i mitt fungerande. Att jag har svårt att acceptera. Både mig själv och hur jag fungerar och även andra och deras fungerande. Och detta är väl ju just aspergerdraget att förstå och sätta sig in i andra människors känslor?! Det känns så hårt . Som en stor stor brist hos mig. En riktigt allvarlig brist. Och detta i sin tur är väl "brist på empati"?? Eller?? Och då känns det genast ännu värre. En oerhört och enormt stor brist. En av de största bristerna man kan ha som människa rentav. Det gör verkligen ont i mig att jag uppenbarligen är sådan. Jag vill verkligen inte vara sån!

Så hur gör man för att lära sig att acceptera?? Både sig själv och andra alltså. Och kan man överhuvudtaget lära sig sånt om själva känslan av acceptans helt saknas? Hur tvingar man fram känslor hos sig själv som man inte har?? Detta behöver jag jag nog lära mig även på andra fronter i livet, som kärlek t ex. Jag verkar ju aldrig kunna känna känslor av kärlek och därför har jag ju aldrig fått till det med relationer heller. Och hela det här, när det väl är nedtecknat och mönstret trätt fram, känns bara så allvarligt, hemskt, smutsigt, fult och ont. Om man har såna här allvarliga och hemska brister så måste man väl vara en ond människa? En människa värd att avsky och förakta. Som någon sorts antikrist nästan.

Och nu flyger åter känslorna iväg med mig. Jag hade tänkt att skriva ett reflekterande och analyserande inlägg om detta med acceptans hos sig själv och andra, men så for känslorna iväg med mig som de ofta brukar och så fastnade jag i självhat istället, också som jag brukar tyvärr. Suck. :-(

Det är jobbigt att vara människa! Så mycket att tampas med. Mycket saker man måste göra, måste ta itu och stå ut med, måste tänka på och bearbeta och måste förstå, respektera, acceptera och försöka förändra (utan att ens veta hur!). Och därtill kommer dessutom - som ytterligare en sten på bördan - allt man VILL göra, VILL kunna, VILL lära sig och VILL bli. Utan att veta hur. Och med en känsla av att man kanske inte ens kan eller någonsin kommer kunna. Och att då sedan leva med den bitterheten.

Det är jobbigt och hårt och ibland känner man att man inte orkar längre. Vill bli någon annan eller bara begrava sig själv för ett tag. Stänga av sig själv, sin tid, sitt liv och sina tankar och känslor. Trycka på "off"-knappen i sitt liv och sluta existera och finnas till. Frysa ner sig själv och lagra lite styrka för att sedan när man känner sig lite mer redo åter trycka på "Power" och göra nya försök. Nya försök att leva sitt liv.

Ibland tycker jag nästan att jag blivit ännu mer aspig den senaste tiden. Och det skrämmer mig verkligen. Man vet inte var man har sig själv längre. Som att man måste lära känna sig själv på nytt med hur man fungerar och så. Men samtidigt så vet man ju inte alls. Har jag blivit aspigare, eller är det en känsla bara? Och är det isåfall tillfälligt, eller något bestående? Jag tror det uppkom när jag började gå in i väggen efter allt jobbande, kring mars-april månad nu i år. Det var så stressigt omkring mig att jag inte ens hann tänka. Jag blev som en robot som stängde av mig själv, som bara gick på i ett, i ett. Som om man kastats in i någon form av automatiskt ekorrhjul som ständigt växlade hastighet med jämna mellanrum. På måfå och utan förvarning. Det var bara att springa, fanns inte utrymme för något annat. Inget när, vart och varför. Inget pardon. Sprang man inte fort nog så kastades man runt som i en centrifug. Och när som helst ändrades hastigheten; ibland långsammare, ibland fortare.

Någonstans i detta ekorrhjul förlorade jag mig själv. Men det fanns ju inget utrymme för något  "själv" heller. Inga tankar, känslor, inget reflekterande, ingen egen vilja. Till slut visste man inte längre var man hade sig själv. Man blev en främling för sig själv. Kanske var det då Den Stora Osäkerheten kom fram? För det var just det jag upplevde hade ökat och förvärrats.

Man blev mer och mer osäker på sig själv inför andra människor. Sade jag rätt saker nu? Eller sade jag fel? Och i så fall hur fel? Och hur skall jag få reda på detta? Betedde jag mig konstigt eller normalt?  Vad ger jag för intryck? Och hur konstig eller normal tycker andra att jag är? Och hur skall man få reda på detta? Tänk om något jag sagt eller gjort sårat någon utan att man vet om det? Eller att det tolkats på ett helt annat sätt än man själv avsåg? Och hur får man reda på det?

Dessa tankar uppfyller mig nästan varje gång jag träffar folk, en eller flera. Myriader av osäkerhets- och orostankar. Pratar jag för mycket, för lite, eller lagom? Och vad tänker folk om det? Tänk om jag uppfattas som tråkig? Så tråkig att folk kanske inte skall vilja ha med mig att göra? Eller alldeles för babblig? Tänk om jag visar upp en massa knäppa drag utan att veta om det? Vad skall folk tänka om mig då? Tänk om det syns på mig att jag är "knäpp" och "konstig"? Tänk om folk ser mig som en knäppgök? Hur synligt udda är jag, eller kanske jag ändå uppfattas som "normal?".  Och hur skall man få reda på detta? Skall man be varenda människa man pratar med sammanfatta hur den uppfattat mig som person? Skall man räkna upp varenda aspergerkriterie och fråga vilka de tycker synts på mig och inte?  Tänk om personen uppfattat något konstigt som den inte kan sätta ord på, skall man då korsförhöra människan med detaljerade frågor om om allehanda konstiga beteenden man kan tänkas komma på och som man kanske visat upp utan att veta om det?

Får man inget veta så fortsätter ju osäkerheten och växer och växer. Och det är det jag upplever mig ha eskalerats och förvärrats sen sista tiden på jobbet innan jag sjukskrev mig. Men vad beror det på? Är det stress, är det medicinpåverkan? Eller kanske rentav inbillning och att jag alltid varit lite sådan utan att riktigt ha tänkt på det innan bara? Eller håller jag allmänt på att bli mer och mer aspig rent generellt och att det här är de första tecknen? Kommer jag någonsin bli fri från dessa ständiga osäkerhetskänslor och bli lite mer mig själv igen?? Och hur blir man isåfall det??  Hur blir man sig själv när man en gång tappat sig själv?

Så har ännu ett år passerat ja, och ännu en årsdag - den tredje. Jag är visst inte så regelbunden med mitt skrivande i bloggen, men nu har det egentligen främst berott på att jag knappt haft nån tillgång till Internet på ett år. När jag förra sommaren började jobba lite mer stadigt (på gruppbostad för utvecklingsstörda) så blev jag tvungen att stänga av mitt bredband då jag inte kunde hantera mitt internetande. Jag hade utvecklat ett beroende (mycket vanligt bland personer med ADHD för övrigt) och kunde sitta dygnet runt vid mailinglistor och diskussionsforum och försummade både mat, dryck, sömn, hygien och allting annat. Då jag inte kunde låta mig själv försumma jobbet så sade jag upp mitt bredband.

För en knapp månad sedan installerade jag det igen. Efter ett års arbetande, överarbetande och en ådragen utmattningsdepression.  Så nu kan man väl säga att jag har tid att vara internetberoende igen ;-). Vilket jag ju också återigen blivit, även om det kanske inte visar sig så mycket på bloggen tyvärr. Och det är ju där problemen kommer in. För jag vill ju så gärna kunna komma igång med annat också, som t ex bloggen, självbiografin, dagboksskrivande, målning och mycket annat. Men det är väl som det är. Nån gång SKALL jag göra det, nån gång...

Jag skall iallafall uppdatera lite på Concertafronten. Så här skrev jag i dagboken tre dagar efter insättningen i maj förra året:

Nu har jag varit på medicinen i tre dagar. Hittills verkar det vara rena miraklet. Jag har blivit mindre rastlös, har inte haft behov att sitta och riva sönder huden kring fingrarna längre och känner mig avslappnad på ett sätt jag verkligen inte är van vid. Nu när jag känt mig så här avslappnad så ser jag också hur mycket rastlösa saker jaghaft för mig innan utan att ens tänka på det, jag kände mig t ex avslappnad i käken och upptäckte att jag förut hela tiden spänt käkarna och pressat dem mot varandra, vilket jag inte alls tänkt på innan att jag gjort.                     
    Jag har blivit mer koncentrerad och uthållig. Kunde t ex lösa ett korsord från början till slut utan att ge upp så fort jag körde fast. Jag orkade tänka längre kring orden än jag förut gjort. Och när jag målade igår kunde jag sitta koncentrerat med EN målning och slutföra den, istället för att börja på tio målningar och inte avsluta någon.                      
    Och dessutom har sockersuget försvunnit också. Ännu ett mirakel. På tre dagar har jag inte varit sötsugen en enda gång. Helt otroligt! Jag har varit extremt sockerberoende den senaste tiden. Och så har jag tappat sugen på fet mat, vilket ju också är positivt.                     
    Och så har jag känt mig stabilare till humöret också och lyckades undvika ett gräl med mina föräldrar i en situation som normalt skulle ha lett till gräl. Och dessutom verkar jag nästan kunna komma ur internetberoendet också, har inte alls samma intresse längre för att sitta med mailinglistor och forum. Nu känns det som lite för lättsamt, nu vill jag syssla med lite mer tankekrävande intressen istället, nu när jag verkligen fått koncentration till det.

Så var det till en början och det var rena himmelriket nästan. Jag hade fått ett helt nytt liv. Och flera stycken i min närhet - föräldrar, syskon, vänner - påtalade att jag verkligen hade förändrats. Att jag verkade lugnare, mer stabil, mindre lättretlig osv. Och jag gjorde sedan om uppmärksamhetstestet på NVE för att jämföra resultatet med det precis innan jag började med Concertan. Skillnaden var enorm. Nu var jag verkligen SUPERSKÄRPT och när det var slut utbrast jag t.o.m "Oj, är det redan slut?", till skillnad från förra gången då jag flera gånger mitt i frågade om det inte var slut snart. Sjuksköterskan och läkaren var båda så imponerade att de t.o.m ville ha mitt resultat som ett visningsexemplar på mottagningen - vilket jag med ära gav mitt tillstånd till - för att det visade så klara förändringar och tydligare än hos deras andra patienter. Så jag var en mönsterpatient vad gäller medicineffekten och det kändes bara så fantastiskt.

Men men, ingenting varar för evigt. Det blev jag raskt varse. Så här bra fick jag verkligen inte ha det, ansåg mitt öde, och kastade ner mig från mina höjder. Från himlen och rätt ner på marken. Ett hårt fall. Concertan har strulat lite av och till under året. Ibland för att effekten helt enkelt bara "planat ur", ibland för att jag försökt höja vid ett felaktigt tillfälle och då fått så obehagliga biverkningar att jag fått sänka tillbaka, ibland för att jag själv slarvat med intaget och glömt bort medicinen, ibland för att jag varit i en sådan stress rent allmänt att medicinen då inte hjälper. Jag har ökat och sänkt dosen om vartannat under året som gått. Nu är jag uppe på 90 mg, och jag skulle precis höja till 108 mg men fick hjärtklappning och kraftigt hög puls som effekt, så det var bara att gå ner igen och vänta någon vecka innan man kan försöka igen. Tålamod, tålamod.

Nu är bloggen vääääldigt ouppdaterad! Har en hel del nytt att skriva. Jag tar det lite pö om pö, tror jag. Börjar med "diagnosen" iallafall.

Har fått ADHD-diagnos nu. Eller jag GISSAR det iallafall! Har inte fått veta något i klarspråk, men medicin har jag fått och det måste väl betyda att jag fått diagnos också??!! Eller? Vågar inte riktigt fråga dem på mottagningen om saken, är rädd att jag skall framställas som korkad då. Antingen så glömde de ge mig ett klart besked, eller så tar de det som självklart att jag skall förstå att jag fått diagnos när jag får medicin så att de skall slippa tala om det, för att vinna tid. Eller så har jag inte fått diagnos men att de först vill prova ut medicinen på mig för att kanske sedan besluta om jag får diagnos eller inte. Något av dessa alternativ är det väl. Har ingen aning om vilket.

Men nog borde det väl betyda att jag fått diagnos?! För vad jag fått för mig är det väldigt strikt i den här kommunen med att man måste ha officiell diagnos för att komma i fråga för medicinering. Det hade ju förstås varit intressant att höra hur de tänkt och tyckt i det hela, vilken typ av ADHD de anser mig ha (jag anser ju mig själv ha den kombinerade typen och vore förvånad om de tyckte något annat) och vilken grad, om jag har en lättare, svår eller grav variant. Eller vad det nu används för gradsystem. Vore intressant också att höra hur de formulerar sin bedömning. Men det känns lite pinsamt att fråga om sådant. Jag vet inte om man kan med det.

Detta hände iallafall torsdagen den 11 maj (underförstått: 2006). Jag tyckte att de dröjde med beskedet (som jag ju sen aldrig ens fick) och började undra om de glömt bort mig eller medvetet lämnat mig i sticket av någon anledning. I. som jag känner från forum och träffar erbjöd sig att ringa dit för min räkning, vilket hon sen gjorde. Då fick jag plötsligt en tid på en gång nästan, så då gick det väldigt snabbt. De hade fått ett återbud och då fick jag den tiden, alltså samma dag de ringde, vilket var dagen efter I. hade ringt dem. Att just jag fick återbudstiden var nog mycket för att I. tryckt på, misstänker jag, så det var ju bra att hon ringde. Då skulle jag göra ett uppmärksamhetstest, sade de, och jag trodde först att de fått för sig att plötsligt fortsätta utredningen men fick sen veta att det var för att "mäta effekten av medicinen".

Testet gick uselt förstås. Skulle hålla koll på en massa blinkande figurer i olika färger och klicka när samma figur kom två gånger. Jag tappade lätt kollen på vilka figurer som kom, tappade uppmärksamheten, blev distraherad av bakgrundsljud och annat som ledde till att det gick dåligt. Och sen förde läkaren in mig till sjuksköterskan och sade att vi skulle diskutera medicin och så gick han. Sjuksköterskan berättade allmänt om CS-behandling och satte in mig på 18 mg Concerta som skulle vara den lägsta dosen. Och gav mig strikta bud om att ändra dygnsrytm i och med att medicinen MÅSTE tas på morgonen. Hon sade att hon skulle säga till läkaren att skriva ut detta och sen fick jag en tid hos henne igen veckan därpå.

Så så gick mitt  "diagnossamtal" till så att säga. Jag fick medicin men får själv gissa mig till att jag också fått diagnos. Det kändes lite konstigt, men det är också pinsamt att fråga dem om det nu i efterhand.

"Dödens dö"

Jag vill dö dö dö
Dödens dödens dö dö dö
Bort från detta liv
Bort från detta allt.
Bort från bojor och besvär.

Jag vill till en ny
verklighet.
I ett annat liv.
I en annan värld
I en annan persons kropp
och själ.

Varför skall det vara så svårt???


"Döden och ödet"

Döden och ödet
går hand i hand.
Köpslår med varann
om vilken de skall ta
till sin.
- Vill du ha aspieidioten?,
säger ödet till döden.
- Nej, säger döden.
Hon passar utmärkt i
graven, det är hennes plats,
men hon passar ännu bättre
till att lida. Den dumma
idioten vill jag inte ha med att
göra ännu. Hon klarar ingenting.
Inte ens att dö. Då skall hon
inte få mig ännu.

- Ja, okej, säger ödet till svar.
Jag får ta henne eftersom du inte
vill ha henne.
Jag skall forma henne
så det passar mig.
Ha ha ha.
Det skall hon allt få känna av.

- Ha ha ha, säger döden och
skrattar och går vidare.


"Ett stycke liv, tack!"

I livets speceriaffär:

- Ett stycke liv, tack,
- Får det lov att vara något mer?
- Nej, tack det är bra så.
Får inte ha för höga krav.
Inte begära för mycket.
Men kanske en partner vore
trevligt också.

- Så, ett stycke liv, och
en partner då...
- Ja, hur mycket kostar kalaset?
- Det kostar en hjärntransplantation.
Ja, vad trodde du annars, din dumma
aspergeridiot? Hur trodde du att du
skulle få något liv?

M.H. 10.4.2006

Snart två år sen diagnosen. 16 april. Ett ödesdigert datum. Då kom den hårda livstidsdomen över mig - Asperger syndrom och ingen återvändo fanns mer. Bomben slog ner och slog mitt liv till spillror. Man hade tagit både hedern och hoppet ifrån mig och jag visste inte längre vem jag var när jag blivit berövad allt vad jag hade. Det gick inte att förneka saker eller att skylla på dåliga omständigheter längre, nu fanns det en förklaring på allt och den förklaringen ville jag inte ha. Den var alldeles för ond.

Och nu kommer känslorna upp igen, och hatet. Med full kraft. Jag vill ju verkligen inte ha det här jäkla syndromet. Jag vill ju vara en fri och normal människa! Har nyligen (av en anhörig) blivit påtalat att jag inte duger på arbetsmarknaden och borde skaffa mig en lönebidragsanställning nu på en gång för annars blir jag utförsäkrad rätt som det är och då är allt för sent och då finns inga chanser kvar för mig. (Så säger man alltså åt en människa som sjukskriven för depression!!). Jag som precis faktiskt sökt ett vanligt jobb, om än deltid. Duger jag verkligen inte till något?

Jag blir bara så förtvivlad. Oro för framtiden och förtvivlad för att inte vara en duglig människa. Att inte duga till någonting. Jag är ett skräp med andra ord. Något man kan slänga i papperskorgen. Och jag som läst i över tio år på universitetet och har över trehundra universitetspoäng. Och så skulle det visa sig att man är så här blåst i bollen, ett missfoster. Hade man vetat det innan, att man ändå skulle hamna på en skyddad verkstad, så hade man ju kunnat bespara sig all möda man gjort!

Och samtidigt så påminns man hela tiden om allt som hade kunnat vara, allt kul man hade kunnat vara med om, men som man alltså berövats i livet pga att det hemska syndromet behagat visa upp sitt fula tryne. Man tvingas inse att det liv man lever inte är normalt, att man lever ett torftigt och magert liv jämfört med andra. Att man helt enkelt inte kan leva sitt liv som man vill. Allt pga det hemska syndromet som jag är så led på att jag inte ens vill ta det hemska namnet i min mun.

Jag hatar diagnosen över allt annat på denna jord. Jag hade kunnat göra precis vad som helst för att slippa undan det, för att vara normal. Hela min kropp och själ skriker efter hjärntransplantation. Det är det man måste göra för att få en normal hjärna. Jag måste kämpa ännu hårdare för att få en hjärntransplantation. Varken habiliteringen eller läkaren vill ge mig någon. Hur skall man göra för att få en hjärntransplantation till stånd? Någon läsare här som vet????

Herre jesus, jag är uppe på förmiddagen! När jag är ledig. Det har nog aldrig hänt förr. Men nu kommer det att hända framöver. Kuratorn tyckte att jag skulle minska ner mitt internetande och försöka komma in i en lite bättre dygnsrytm, speciellt i och med att jag skall sommarjobba i sommar. Så jag orkar upp om dagarna alltså. Jag har ju pratat om mitt internetberoende i evigheter men aldrig riktigt fått någon hjälp, men nu har hon alltså börjat att ta tag i det hela lite. För jag klarar ju inte av det på egen hand. Jag saknar motivationen att göra det själv. Jag behöver någon som ger mig direktiv, att "nu skall du göra så här!" och sen följer upp det också och förhör sig lite hur det går. Förhoppningsvis är det en sådan hjälp jag får nu.

Kuratorn sade att jag skulle stänga av datorn vid klockan elva varje kväll. Sen tyckte hon ju förstås att jag skulle gå och lägga mig strax därpå också, men så blir nog knappast fallet. För jag tänker som så att om jag väl lyckas komma bort från datorns frestelser så måste jag ju passa på att pyssla med allt annat som jag ju annars aldrig kommer igång med. Som att plugga t ex, eller städa/plocka i rummet (som ju alltid behövs). Studierna blir ju ordentligt eftersatta pga datorn, så nu kanske jag kan komma igång lite mer med det framöver. Det vore inte tokigt alls.

Men det känns lite svårt att stänga av datorn klockan elva redan, lite hårt på nåt vis. Jag som är så van att sitta uppe vid burken och maila/kolla el skriva inlägg på forum och listor eller chatta halva natten. Och det känns verkligen urkonstigt att vara uppe så här tidigt. Det ger lite ångest nästan faktiskt. Nu har man en hel dag att bränna och man borde vara aktiv och effektiv och få lite saker gjorda, men jag blir helt tom i huvudet för att jag blir så blockerad av allt jag har att göra. Vet inte vad jag skall börja med, hur jag skall börja och hur jag skall få ordentlig motivation och energi till att sätta igång med det. För mig är det ju så att jag måste känna för något just precis för stunden för att jag skall komma igång med något. Annars är det omöjligt. Så jag måste på nåt vis få nån idé eller inspiration för något som sätter igång orken, hur nu det skall gå till. Herre jesus, som sagt, hur skall detta gå???

Idag har det nästan blivit en ny sån dag jag senast beskrev. Svårt att komma igång och stressad och rastlös på samma gång. Skulle inte ut någonstans idag och då brukar det ofta bli svårt att ta sig för saker. Jag kände på en gång att det kunde bli samma sak men idag vågade jag mig på att ta koffeintabletter vilket jag inte gjort på länge nu. Har varit rädd att jag skall bli ännu mer rastlös av dem men utan att ändå komma igång med nåt. Tog två koffeintabletter nu på eftermiddagen och effekten blev att jag nästan med en gång kände att  "nu skall jag ta itu med dagboksanteckningar!" och så gjorde jag det och gjorde det helt fokuserat. Det är något som blivit väldigt eftersatt på lång tid och hade nu mycket att ta igen.

Det som var positivt var att jag inte kände samma behov av att kolla e-post och diskussionsforum och sånt som jag alltid gör flera gånger i minuten annars, internetberoende som jag är. Det kändes bra att kunna komma igång. Men sen dog ju effekten ut lite mer och mer efter ett tag och då gled man tillbaka lite grann till mail- och forumläsande. Men jag kunde ändå slutföra dagboksskriverierna även om det tog flera timmar och det kändes rätt bra.

Men nu efteråt känner jag mig nästan stressad och rastlös igen. Eller mest känner jag mig uppvarvad egentligen. Inte uppvarvad av oro, ilska eller frustration, utan uppvarvad för att jag har mycket tankar i mig. Men ändå inte samma sorts "mycket tankar" som t ex när jag skall läsa eller plugga, utan mer tankar över saker som varit under dagen som jag måste fundera färdigt över. T ex över saker jag skrivit om i dagboksanteckningarna, det jag sett på TV (jag som sällan kollar på TV överhuvudtaget) och att jag har lock för ena örat t ex. Såna saker. Samt att jag tänker på lite saker jag nu borde göra men inte riktigt vet vad jag skall börja med. Så på så vis känner jag mig lite uppvarvad och har lite svårt att fokusera på något nytt. Och det är nog för sent att ta nya koffeintabletter för klockan är snart elva. Då kanske man får svårt att sova som man ju sägs kunna få av dem.

Kanske jag borde ta koffeintabletter lite oftare ändå, men ofta kommer jag inte ens på idén att göra det och ibland kommer jag på det men är rädd att jag skall bli mer uppstressad utan att kunna prestera. Men det är nog värt att pröva igen, även om man ju inte vet om effekten blir positiv.

Jag är trött och rastlös på samma gång. Känns så skumt på nåt vis. Är rastlös på så sätt att jag inte bara kan ta det lugnt och långsamt fundera på vad jag skall hitta på, känner att jag måste vara igång hela tiden men samtidigt kan jag inte ta mig för något så jag är igång. Har suttit vid datorn hela dagen och hoppat från diskussionsforum till diskussionsforum för att läsa inlägg. Väntar varje sekund på nya inlägg att läsa och finns inga blir jag rastlös och irriterad. Rastlös för att jag då inte vet vad jag skall ta mig för.

Egentligen har jag ju massor av saker jag hade kunnat göra, men jag kan inte ta mig för något. Kan liksom inte fokusera på något tillräckligt och det är alldeles för jobbigt att överhuvudtaget BÖRJA göra något, det ger liksom ångest på något vis. Försökte läsa ur en bok som är intressant men kom inte längre än en sida. Jag känner mig så seeeeeg i hela kroppen och huvudet, som om huvudet är full av mos. Slö, seg och konstigt trött - inte trött så jag vill sova men trött på ett annat sätt, som att hjärnan inte orkar anstränga sig. Men samtidigt är jag ju rastlös - både inre och yttre idag, har suttit och vickat mycket med stolen och har inte orkat sitta länge i fåtöljen när jag försökt läsa och så.

Det känns som ett moment22 nästan när man är rastlös och seg på samma gång. Man tycker ju att man borde ha lättare att ta sig för saker om man är rastlös, men jag är som förlamad och kan inte, orkar inte och känner inte för att ta mig för något. Jag vet ju att jag kan ta koffeintabletter för att bli piggare men har inte kunnat ta mig för det heller. Vet inte riktigt varför egentligen. Kanske är jag rädd för att jag skall bli ännu mer rastlös då genom att jag blir pigg. Och att jag kanske blir ännu mer frustrerad om jag är pigg men ändå inte kan ta mig för något.

Så här är jag ofta. Ibland kan jag lyckas att ta mig för något men då krävs det oerhört stor självdisciplin och att jag puffar på mig själv riktigt rejält samt att jag får någon känsla att jag verkligen känner för att göra det jag skall. Annars är det nästan omöjligt att ta sig för något och då sitter jag bara vid internet istället för att det är lättast.

Är det NPF eller internetberoende detta, mån tro? Kanske bägge.

Här händer skumma saker!!!  Jag blev ju remitterad till en annan mottagning där jag skulle få besked om diagnos, var där första gången den 2.2 och fick då veta att jag skulle utredas EN GÅNG TILL !!! Det verkar rentav sjukt. Idag var jag där för andra gången och vågade fråga läkaren vad som egentligen menas och fick då som förklaring att jag ju inte utretts av läkare förut. Jaha, men varför i hela fridens namn skulle jag då utredas på habiliteringen av kuratorn och psykologen om deras jobb inte gilldes???  Varför kunde jag inte blivit skickad till den här mottagningen på en gång istället då???

Jag fattar liksom ingenting av detta. Eller egentligen kanske jag gör det. Allt hänger på vart man blivit remitterad från allra första början. Skall man utredas för ADHD gäller det att man kommer  "rätt" på en gång, annars blir man remitterad till en annan mottagning långt senare för att göra ny utredning där, pga att det där finns läkare vilket inte finns på den ena mottagningen. Och uppenbarligen så vill man inte erkänna habiliteringens kompetens på den andra mottagningen jag nu kommit till eftersom utredningen jag gjorde i maj plötsligt skall dissas. Det är sjukt, men så funkar det uppenbarligen i den här kommunen. Kommer man rätt på en gång så är det fine, men kommer man fel så utreds man 2 gånger med långa väntetider däremellan.

Det är ju inte utan att man börjar undra heller, finns det kanske en tredje mottagning också som de planerar att skicka mig vidare till efter den här, så kanske det rentav blir en tredje utredning också? Det här är ju bara en enda stor karusell. Utredning - vänta 9 månader - ny utredning - väntan igen. Hur länge skall man vänta den här gången mån tro då? Kuratorn pratade om att jag skulle komma på en "snabbfil" på den andra mottagningen (hon har t.o.m nära kontakt med läkaren som dissar hennes kompetens!!), men vad räknas som "snabbt" då?? Har ju hört att det kan vara flera års väntetider till den här mottagningen, kanske "snabbt" är 1-2 år då?  Jag förväntas nu alltså vara tacksam för att jag får vänta evigheter och skyfflas runt till olika mottagningar! Och kuratorn som först pratade om besked inom en månad!  Jag borde ju nästan ha sökt mig privat istället, för att slippa den här karusellen!

Så här ser det alltså ut i en ort där det finns 2 st NPF-team! Något tredje team fanns dock inte, lovade kuratorn. Ja, det lät ju lovande, att slippa en tredje vända. Kuratorn och psykologen verkade inte ha vetat om detta, fick jag intryck av vid samtal med dem, så det här är väl läkarens egen självsvåldiga idé då, att dissa dem på habiliteringen. Kuratorn och läkaren har några föreläsningar ihop, om jag vore kuratorn så skulle jag varit mäkta förbannad, men de bryr sig väl säkert inte, det är ju inte de som desperat väntar på att få hjälp.

Även om de på habiliteringen inte visste om att deras utredning skulle dissas (läkaren kallar det dock för "komplettering" - så fint kan man försköna det hela, även om det handlar om att börja från scratch igen) så borde de ju ha vetat om från början att jag skulle skickas till den andra mottagningen eftersom de saknar läkare med förskrivningsrätt för mediciner. Och om jag ändå skulle skickas vidare, varför kunde de inte ha gjort det med en gång istället för att själva först börja utreda. Jag ser det som slöseri med resurser för deras egen del och lidande i form av lång väntan för patienterna. Jag kan inte förstå vitsen med att de utreder ADHD på habiliteringen överhuvudtaget när det ändå inte finns någon som kan sköta behandlingen efteråt. Jag anser att så länge som habiliteringen saknar behandlande läkare borde de bara sköta utredningar för sådant som inte kräver medicinsk behandling, som exempelvis Aspergers.

Jag är så ilsk och frustrerad över detta och tänker på det nästan dagligen, jag väntar ju som sagt desperat på att få HJÄLP, och tycker att jag nästan borde skicka iväg mina synpunkter någonstans, men vet inte vart man skall vända sig. Det är ju liksom hela systemet som är fel, kuratorn och psykologen kan ju inte göra något åt saken.

En av dessa nya insikter jag skrev om i förra inlägget gjorde jag ikväll. Jag kom på en teori om hur jag kanske funkar. Orsaken till att jag ofta känner mig så uppstressad och uppvarvad. Kanske är det för att jag har så mycket tankar i huvudet om saker som hänt under dagen. Ofta räcker det med småsaker som gör att tankeverksamheten sätts igång, med funderingar/oro/ånger osv. Att man tänker så mycket och så splittrat att det blir för mycket och man inte kan fokusera på något riktigt. Kanske är det därför jag ofta känner att jag vill bada om kvällarna? För att försöka få en chans att varva ner. Har aldrig tänkt på det innan, men så kan det vara. Att ta ett bad hjälper egentligen inte, man känner en lindring för stunden men när man kommer upp är det ändå det samma.

Kanske är det därför också som jag så ofta känner irritation och ibland aggressioner på mailinglistor och forum och kan bli så lättretlig. Jag kom nog på dessa saker i och med arbetsminnesträningen jag var på idag (är där två ggr/vecka den här terminen och sitter med ett datorprogram). Jag var lite uppvarvad när jag kom, hade mycket i tankarna och kände mig lite smått upprörd över något - dock inte så farligt egentligen. Men det räckte för att jag under programmet skulle bli mer lättirriterad än vanligt. T ex att jag retade upp mig på programmets stavfel samt att jag tolkade programmets kommentarer liknande  "Det verkar som du har svårt med det här" som ett hån. Kanske är det så att man lättare blir impulsiv och lättretlig när man redan är uppvarvad.

Ofta har jag nog varit uppvarvad utan att egentligen själv kunna sätta ord på det. Idag när jag kom hem kunde jag sätta ord på denna känsla och på något vis öppnades ögonen för en. Jag har ofta känt att jag haft mycket i tankarna, mycket som hänt under dagen som man på något vis måste bearbeta. Och det har gjort att man blivit så stissig. Det var väl det som hände när jag pluggade i Österrike förut, så mycket nytt hela tiden att tänka på att man blev helt kollrig och jag kunde ju knappt läsa en bok där nere under den terminen. Och när jag kände mig så här uppvarvad idag - känslan jag ofta haft men inte helt kunnat sätta ord på - så kände jag mig också mer lättretlig gentemot folk på listor/forum.

Så kanske är det det som gör att jag så ofta blir upprörd och ibland kan slänga ur mig impulsiva saker på listor/forum?  För att jag helt enkelt har för mycket tankar i huvudet och inte kan varva ner.

Intressanta insikter. Borde kanske ta upp det med kuratorn/psykologen. En annan insikt jag gjort under arbetsminnesträningen är att jag störs av ljud omkring mig. När ljudet från programmet stängdes av så blev jag med ens mycket lugnare och mer fokuserad. Det blev en aha-upplevelse. Jag hade på känn redan innan att det nog var så, men under arbetsminnesträningen såg jag det mycket tydligare. Har lärt mig nu att om jag skall plugga så skall jag stänga av datorn här hemma så jag slipper bruset från processorn och helst också stoppa öronproppar i öronen för att stänga ute ljud som bilar som åker förbi och väckerklockans tickande och sånt. Att jag aldrig har förstått innan under alla studieår att det är ljuden som gör mig ofokuserad??? Nåja, bättre sent än aldrig kanske.

Jo, jag blev nog lite tystad ändå, som jag ju inte skulle låta mig bli. Men jag kände mig så hämmad av all skit jag fått för min blogg på den ena mailinglistan (som jag nu gått ur) att jag inte orkade skriva nåt mer på länge. Men nu är jag här igen och tänkte fortsätta diskussionen lite kring Aspergerdiagnosen, det känns som jag skulle vilja förtydliga en del saker.

För mig har inte diagnosen varit bra. Eller åtminstone kom den vid fel tillfälle i livet. Så enkelt är det och andra aspergare får säga vad de vill. För mig har det lett till att jag hela tiden tänker på vad jag "inte kan" - enligt diagnosen och testerna - saker som jag förut inte vetat att jag inte kunde. Jag hade inte en aning innan diagnosen om att jag skulle ha svårt att förstå metaforer och symbolspråk, att jag ibland tänker lite bokstavligt, att jag har lite svårt med ömsesidighet osv. Jag trodde ju att jag var normal! Eller jag ville åtminstone inbilla mig det. Jag kände mig onormal men intalade mig själv att jag bara inbillat mig detta. Då levde man sorglöst och utan medvetande om alla svårigheter. Vid diagnosen fick jag ju höra allt jag var dålig på och som ju inte alls vetat om. Det sänkte mig totalt. Så nu efteråt blir jag så fixerat medveten om alla svårigheter att det inte finns några positiva förmågor kvar. Det känns som jag BARA har en massa svårigheter och ingenting annat.

Diagnosen har förstört mitt självförtroende. Förut hade jag hopp om att kunna få vänner, partner, jobb, körkort osv (även om jag hade svårigheter på alla fronter). Nu har allt krossats i ett enda svep. Nu tänker jag på ett annat sätt. Vänner lär jag ju inte kunna få, för jag har ju svårt med ömsesidighet och socialt finlir (som jag inte visste om innan), och det samma med partner. Och många med Asperger är ju asexuella så partner kan jag ju inte få. Och på alla jobb måste man ju kunna läsa mellan raderna (som jag trodde att jag kunde innan diagnosen) så jag lär ju aldrig klara av ett jobb heller. Jag tänker bara på alla drag som jag bevisades ha (och inte visste om innan) och dessa blir ju ett hinder i nästan alla situationer i livet.

För mig har diagnosen blivit en stämpel som försvårar mitt liv. Diagnosen som sådan känns mycket svårare än det som diagnosen står för och det som är jag. Kanske är det också för att den egna stoltheten är så viktig för mig och det därmed känns olustigt att överhuvudtaget ha en diagnos. Sen beror det kanske också på att jag ofta lutar åt självuppfyllande profetior. Om någon diagnosgivare konstaterar att jag har dålig social förmåga så blir det automatiskt så att jag får sämre social förmåga för att jag på något vis lever upp till det som sägs för att passa in i rollen. Och jag är ju också en evig skådespelare, tycker mig alltid spela olika roller i livet. Jag skulle snarare behöva någon som säger att jag har bra social förmåga, för då lever jag upp till det. När jag åkte till London och skulle söka bartenderjobb så intalade jag mig själv före resan att  "jag har inga sociala svårigheter alls, jag har bara inbillat mig att jag har det". Då levde jag upp till det och hade då en riktigt bra social förmåga och klarade saker jag aldrig hade klarat innan. Av någon anledning så funkar jag så.

Psykiatern som sköter min sjukskrivning har frågat mig om jag inte någon gång skulle ha börjat undrat varför jag så ofta stöter på svårigheter om jag inte hade fått den här diagnosen. Hon frågade om jag verkligen trodde att jag skulle fortsätta kunna leva som jag gjorde innan, upp och ner i svackor utan att fråga sig vad allt beror på. Det har hon förvisso kanske en poäng i. Möjligen hade jag med tiden blivit mer frustrerad och depressiv över alla misslyckanden, och börjat undra vad som är "fel". Så kanske diagnosen var bra ändå, på sikt. Men den kom vid helt fel tillfälle i livet. Jag mådde faktiskt rätt bra innan det första gången pratades om Asperger. Jag hade hopp om livet, framtidsdrömmar och framtidstro, om än inte så starka kanske. Jag hade dåligt självförtroende, men förutom det mådde jag bra. Och diagnosen fick mig att rasa totalt. Det hade varit bättre om diagnosen kommit kanske antingen tidigare i livet under det jobbiga året då jag var självdestruktiv, eller annars senare i livet när jag hamnat i nästa svacka. Diagnosen kom liksom olägligt och därför känner jag mig så sänkt av den. Den sänkte mig när jag fick den och jag kan inte se den på något annat sätt än sänkande nu heller bara för det. Hade jag fått diagnosen när jag varit inne i en djup svacka så hade jag kanske varit mer mottaglig för den.

Men samtidigt som jag går på hur missnöjd jag är över diagnosen så känner jag mig så elak och otacksam som tänker så. Jag har ju fått viss hjälp, från både vuxenhabiliteringen och Studentstödet och nu har jag ju precis sökt LSS-hjälp också och kommer förmodligen få hjälp att få ordning på min vardag. Så då BORDE jag ju vara enbart tacksam över diagnosen. Men när jag ändå känner mig olustig och stämplad över diagnosen så skäms jag för att jag inte riktigt kan känna det jag borde göra. Det leder till enorma samvetskval och får mig att må dåligt. Och visst kan jag ju se de positiva delarna också, men jag kan bara inte få det att överväga det negativa.

Sen är det väl också det att det efter diagnosen bara varit Asperger hit och dit. Man har glidit in i diagnosen så att allt vad man säger och gör blir aspigt. Man har känt sig tvungen att passa in i en mall bara för sakens skull, för att man skall bli accepterad och känna gemenskap. Så man har utforskat sig själv och hittat fler och fler aspergerdrag. Man har nästan letat för att hitta nya drag hos sig själv. Trots att jag egentligen inte vill ha några aspergerdrag alls. Allt för gemenskapens skull. Det har blivit så himla fel. Kuratorn har sagt också att det inte är bra att bara tänka på aspergerdrag hela tiden, men jag har inte kunnat stoppa det och samtidigt har jag ju också haft behov av att älta diagnos. Så det har blivit lite kluvet. Jag tänker på nåt vis att det kanske är lättare att acceptera sig själv om man inte tänker på aspergerdiagnosen hela tiden och istället ser sig som en människa. Men jag vet inte hur jag skall kunna sluta tänka på den. Den finns ju ändå med i allt jag gör och lägger sig som ett hinder över allt jag vill göra.

Och när jag väl försökt att INTE tänka på diagnosen så kom istället alla de tankar och känslor fram som jag hade innan diagnosen. Dvs känslor av ensamhet, isolering, kontaktlöshet och frustration över att vara så ensam. Och parfixeringen kom tillbaka med full kraft. Så då blev jag istället djupt depressiv och återigen aggressiv över parmänniskor. Det var ju inte heller särskilt bra. Och allt detta har ju också med Aspergers att göra. Så hur jag än gör så förföljer ju diagnosen mig!  Aldrig kan jag komma ifrån den. Aldrig kan jag få andrum. Aldrig kan jag få vara mig själv!!

Och samtidigt försöker jag ändå tänka att "jag kanske inte har Aspergers syndrom ändå, jag kanske bara har drag av det...". När jag läser på listor och forum om saker jag inte känner igen mig i vad gäller diagnosen, som t ex att man skulle föredra att göra saker på egen hand, att man skulle ogilla att vara bland folk, att man skulle ha mycket rutiner och ritualer, och även specialintressen. Där känner jag ju inte igen mig ett dugg. Jag VILL ju vara bland folk och BEHÖVER det. Och specialintressen har jag ju inga, har ju ingen koncentration att ägna mig åt sådana ens, och rutiner och ritualer är ju långt ifrån vad jag har, jag som inte ens kan upprätthålla den enklaste lilla dagssysslarutin ens. Så kanske jag istället har ADHD med autistiska drag? (har dock inte fått resultatet från ADHD-utredningen ännu) Det hade ju varit trevligare. Att överhuvudtaget slippa det hemska Asperger syndrom hade ju varit rena lyckan. Men jag hinner jag ju aldrig tänka dessa trevliga tankar särskilt länge, för rätt som det är ploppar aspergersvårigheterna ur hatten igen. Svårigheterna som handlar om ENSAMHET, ENSAMHET, ENSAMHET. Man blir ju aldrig fri!

Jag har erfarit att det visst inte faller aspergare på läppen detta, att jag inte gillar den här diagnosen. Helst skulle jag väl prisa diagnosen och säga att Asperger syndrom är det bästa som finns och att det är såååå roligt att ha problem och svårigheter. Då skulle väl aspergare vara nöjda och glada. Det blev krig på en lista pga min blogg. De ondgjorde sig över att jag "sprider runt negativt budskap om AS-diagnosen". Som om jag vore någon himla försäljare som skall sälja "varan" aspergerdiagnos!! De vill alltså tysta mig, åtminstone upplever jag det så. Man skall inte få säga vad man tycker. Men jag tänker inte låta mig tystas. Jag tänker fortsätta skriva här om min sorg över den diagnos som förstört så mycket för mig.

Diagnosen innebär svårigheter och jag kommer aldrig någonsin tycka att det är roligt att ha svårigheter. Jag har svårt att förstå många aspergares prisande av diagnosen, hur kan det vara roligt att ha problem???  "Aspergare är bäst i världen", menar ju många aspergare själva, och det är väl så de tycker att jag skall skriva i min blogg. Men jag vägrar. Jag har rätt att ha de åsikter jag har och att uttrycka dem.

Några timmar senare:
Funderade på att registrera mig på diskussionsforumet under annat namn än "aspien", förslagsvis "mitzerl", men då slog det mig plötsligt: vem är då mitzerl? Vem är jag? Hur skall jag agera och bete mig? Jag känner mig plötsligt identitetslös! Kom då också på att titeln "aspergare"/"aspie" ju är väldigt trygg i och med att den erbjuder en identitet, något som man kanske länge sökt efter. Är man osäker på sig själv kan man alltid säga att man är "aspergare", då är man någon. Kanske är det därför jag alltid dragits till den beteckningen? För att slippa blottlägga att jag i själva verket inte är någon, eller åtminstone inte vet vem jag är. Det ger en identitet man så länge sökt i livet. Även om det kanske inte är någon positiv beteckning i och med att den bygger på ett funktionshinder, en diagnos, så är man iallafall någon. Går man ifrån den trygga men föga smickrande beteckningen "aspergare" så har man plötsligt hamnat på hal is. Då ställs man (åtminstone jag) inför den obönhörliga frågan: VEM ÄR JAG? Hur är jag? Och hur skall jag förhålla mig till mig själv och andra??
 
Svårt!

Jag håller på att få lite andra tankar kring det här med Asperger syndrom. Det har känts så den sista tiden. Förut tänkte jag hela tiden att 'diagnosen är hemsk, jag har inte accepterat den ännu, men så småningom kommer jag att göra det, så småningom kommer det kännas bättre'. Lite så som man "skall" tänka. Vanligt krisförloppstänkande. Man skall passa in i en mall av krisförlopp där man går från förnekelse och icke acceptans till acceptans. För att det "skall vara så" enligt psykologins mallar. Men jag vill faktiskt inte längre! Jag vill inte inordna mig i det där. Varför måste man acceptera?

Jag har funderat så länge och jag TYCKER att diagnosen är hemsk, faktiskt det hemskaste och värsta som hänt mig. Hur jag än vrider och vänder så kan jag inte tycka något annat. Och varför skall man tvinga sig att acceptera något man varken kan eller vill acceptera? Varför skall man inordna sig i någon krisförloppsmall? Jag har kommit fram till att den här diagnosen faktiskt inte var bra för mig, den har hindrat mig, sänkt mitt självförtroende, gjort mig mer handikappad än jag egentligen är, förstört mitt liv helt enkelt och den kommer att hindra mig från att göra karriär och nå någon vart yrkesmässigt. Den hindrar mig dessutom från att kunna skaffa en partner någon gång i livet, diagnosen gör mig asexuell fastän jag inte vill det. Diagnosen har förstört så mycket och det är irreparabelt. Jag KAN FAKTISKT INTE acceptera en sådan diagnos, inte ens med tiden. Jag har insett att den här diagnosen kommer jag ALDRIG acceptera. Faktiskt! Och jag struntar i vad man "borde" göra.

Förut såg jag diagnosen dels som ett funktionshinder och dels som en personlighetstyp. Som både ock, även om jag ofta var kluven. Det var "aspie" och "aspergare" hit och dit, allt man gjorde berodde i grund och botten på Asperger syndrom, allting var aspigt. Hela livet kretsade kring AS, vad jag än sade, tänkte och gjorde berodde till slut på AS. Hela jag var ett enda stort syndrom. AS var det enda som fanns och det enda jag tänkte på och AS-mailinglistorna var mitt liv. Kuratorn tyckte inte att det lät bra, men jag kunde inte hejda mig. AS var det enda som fanns. Kanske tänker någon som läser detta att "det låter som ett aspigt specialintresse", men jag VILL INTE!! Jag har fått nog nu. Jag vill inte vara någon diagnos. Allt som är jag skall inte vara beroende på någon diagnos. Jag reagerar som jag gör och det är jag och inte Asperger syndrom. Jag vill nästan inte höra talas om Asperger syndrom längre. Det har blivit för mycket. Speciellt som jag ju faktiskt ALDRIG ALDRIG kommer att acceptera den.

På ett diskussionsforum som inte handlar om AS fick jag i en diskussion kastat efter mig att jag tyckte som jag gjorde för att jag är "aspie". Och så fick jag "veta" att jag automatiskt tänker och tycker på ett visst sätt (som jag inte alls tänkte på!) i och med att jag är aspie. Jag har fått nog! Jag vill inte vara någon diagnos. Jag vill vara jag! Symptomatiskt är väl dock att jag faktiskt kallade mig för "aspien" på det forumet, så kanske jag får skylla mig själv. Om man kallar sig för "aspien" så blir man väl betraktad som en sådan i alla väder, vad man än säger och gör. Men detta har fått mig att tänka om. Jag vill inte se det som en personlighetstyp längre. Jag har i och med det blivit mer och mer pro-psykiatrin. Känns det som nu iallafall. Jag börjar förstå mer och mer att psykiatrin avstår från benämningen "aspergare" till förmån för "person med AS". Visst känns det senare lite mer kliniskt, men jag vill inte vara aspergare vad jag än gör och säger och tycker. Jag är jag. Som helst inte ens vill ha med AS att göra överhuvudtaget egentligen.

Jag har förut tänkt att  "vara aspergare" inte är liktydigt med att vara en diagnos och detta har jag fört fram och kritiserat FA för förut, men om man får höra i en diskussion som inte har med AS att göra att man tycker och tänker som man gör för att man är aspergare så blir man ju faktiskt sin diagnos i så fall. Denna händelse öppnade på något sätt ögonen för mig och har fått mig att bli mer och pro-psykiatrin i och med att jag faktiskt hellre "har Asperger syndrom" än "är aspie/aspergare".

Så jag har svängt om lite grann, och orsakerna är som jag ser det att jag nyligen kommit att inse att jag aldrig kommer att acceptera den här diagnosen samt händelsen ovan på diskussionsforumet.  Men saken är ändå problematisk. Det är ju enkelt att byta nick på ett diskussionsforum och vips så är jag en annan, iallafall ytligt sett. Men problemet är ju att jag gärna vill vara en annan även till insidan och den vet jag inte hur jag ändrar. Ändra till någon som inte har Asperger syndrom. Helst vill jag ju egentligen glömma bort hela Aspergers syndrom, förtränga de två år som gått sen jag först fick höra talas om det. Radera dem från mitt medvetande. Gå två år tillbaka i tiden och göra om dessa två år. Då skulle jag aldrig ha tackat ja till att bli remitterad till psykologen inom öppenvården för mitt dåliga självförtroende. Jag mådde bra som jag gjorde, hade inga behov av någon psykolog. Jag kände ju dessutom psykologen jag skulle hamna hos och visste vad han gick för, varför kunde jag inte hålla mig för god för att gå till honom igen? Hade jag inte gått dit så hade detta aldrig hänt. Då hade jag sluppit allt det hemska och jag skulle aldrig ha hört talas om Asperger syndrom. Och om jag någon gång skulle höra talas om det skulle jag se det som "något som drabbar alla andra, men inte mig", precis som man gör med allt annat.

Men samtidigt blir det så svårt. För hade detta inte hänt så hade jag heller aldrig lärt känna de människor jag nu lärt känna. Jag hade aldrig fått de vänner jag nu fått. Och pianot hade inte hamnat där det nu hamnat, utan kanske i främmande händer. Jag hade aldrig upplevt den gemenskap och samhörighet som jag ofta känt tillsammans med dessa människor. Jag hade aldrig kommit på alla träffar jag nu varit på också. Tänker t ex på när I. ringde härom dagen och hur glad jag blev och hur glad och uppiggad jag kände mig efteråt - detta hade jag ju inte fått uppleva om detta aldrig hänt, det för två år sen. Genom allt detta blir det så kluvet. Det går ju förstås inte att vrida klockan tillbaka, men det går att leva ett liv i förnekandets tecken. Det går att ta avstånd från allt vad Asperger syndrom heter och att låtsas som man inte har det. På många sätt vill jag verkligen göra det, inte minst karriärmässigt, för så länge jag har den här diagnosen och känns vid den så kommer jag aldrig att lyckas på den fronten. Jag kommer aldrig att tjäna några stora pengar och jag kommer aldrig att bli något. Och även på andra fronter så vore även där det bästa att inte kännas vid den stigmatiserande diagnosen.

Men skall jag göra det så måste jag dra mig ur hela aspievärlden med mailinglistor, träffar och hela rubbet. Och då förlorar jag alla vänner jag fått. Det är det som är det kluvna. Jag vill å ena sidan inte ha någonting med diagnosen att göra, jag vill låtsas som jag inte fått den, men å andra sidan vill jag inte heller förlora mina vänner. Det känns som jag tvingas välja mellan karriären och mina vänner. Men jag vill ha båda. Både äta kakan och ha den kvar. Jag vill inte försaka. Jag kan inte. Tänker på det kontaktnät jag byggt upp under de två åren. På de vänner jag fått, både on- och offline. Fina, hyggliga människor. Människor som bryr sig och som jag upplevt uppskattning från, som jag så sällan mött i livet annars. Människor som man verkligen haft kul ihop med. Skrattat och gjort roliga saker med och som jag kunnat prata om precis vad som helst med. Jag kan inte försaka detta! Det går inte.

Jag måste på något vis hitta något sätt att både ha kvar mina vänner men samtidigt förtränga och förneka att man skulle ha någonting med Asperger syndrom att göra. Men det är svårt. Mycket svårt! Jag vet inte hur jag skall lösa detta. Det enklaste vore ju om man fick dö, men så länge man inte får det vet jag inte hur jag skall hantera saken. För för mig räcker det inte att bara pro-psykiatrimässigt säga att jag "har Asperger syndrom" istället för att  "vara aspergare" - för båda alternativen är ju egentligen lika illa. Jag vill varken vara aspergare eller ha Asperger syndrom. Och jag vet inte hur jag skall komma ifrån det!